Dagarna bara rusar i väg.Jag undrar ibland om tiden alltid gått så här fort ?

Ni vet när man tex väntar på en t-bana,tåg eller buss och det står att den kommer om 4 minuter.Dettkan ju kännas som en evighet.Och det vet vi ju alla att 4 minuter är ju ingenting,knappt att man hinner blinka.

Varför går då en dag så fort ?

Går upp vid 8 tiden varje morgon och helt plötsligt är det kväll och man har fortfarande massor kvar att göra,fastän man inte legat på latsidan.Är det inte märkligt så säg.

I går var vi och fixade på två av våra jaktmarker.Det går ju inte bara att jaga utan det krävs en del fix runtomkring.

Vi åkte hemifrån vid tio och kom tillbaka runt 15 tiden,stack sedan tillbaka till en av markerna igen för att slutföra och helt plötsligt var klockan efter åtta på kvällen.

Vi har ju fördelen att dela intresse och får på så tid mycket tid tillsammas.

Jag älskar att stanna upp,lyssna,spana och bara vara,det är livskvalitet för mig.

Det är rätt märkligt hur jag fick mitt intresse av jakt.Jag som var en hästtjej och avskydde jägarna som jagade i Lissma där jag red i skogarna.

Kent är ju född i en jaktkoja,nej då inte riktigt men hans pappa jagade.Så jakten hade han med sig som barn.

Mitt intresse för jakten blev först när barnen började bli så stora och klara sig själva hemma.Jag kunde då åka med och gå med hund.

Men jaga skulle jag inte,skjuta djur,du är inte klok sa jag till Kent.Nej du det får du stå för.Jag kommer bara att börja gråta om jag skulle lyckas skjuta ett djur.Men med lite erfarenhet från skogen och det vilda så började mitt intresse att växa fram.

Jägarexamen tog jag 2011 och det har inte blivit så jätte mycket skjutet än - 7 rådjur, 3 vildsvin och 2 dovhjortar. Har haft lägen som jag ibland tvivlat på och det sägs att man ångrar aldrig ett skott man inte sköt.Jag har ångrat tre skott jag aldrig sköt,så är det.

Jag är ju lite ivrig av mig och vill att saker och ting ska ske snabbt,helst igår.Medans Kent är tvärt emot.Och det är väl bra med två olika personer i en relation,fastän man ibland kan bli tokig på den andra som inte tänker så som man själv gör.För det är ju så klart alltid bäst.

Rosbuskarna - Honungsros skulle från början ha en helt annan plats,sedan blev det andra planer och efter lite om och men så blev det en tredje plats och jag är så glad och nöjd.Tänk om det blivit den plats jag tänkte från början,det hade inte alls blivit lika bra som det blev nu.

Rosorne är på plats och nu kan dom även klättra i sin nya spalje.

Tycker det blev så bra med denna spalje mellan trapporna.

Vi hämtade Minou på dagis/förskolan i dag.Vi ska låna henne fram till söndag.Snart drar ju jakten igång så det gäller att ladda sitt Minou batteri så man klarar sig länge i höst.

Hundarna blir alltid lika glada när Minou kommer och hon säger - Farmor jag tror dom älskar mig.Det tror jag med svarar jag Minou.Förutom en massa bus och mys med hundarna har vi plockat och ätit smultron.Och blåst såpbubblor.

En mycket rolig aktivitet tycker Minou.Så vi har laddat med en stor flaska denna gång.Mysigt att springa barfotar i gräset och se dessa fina bubblor som skiftar i färg.

Barnbarn är verkligen livets efterrätt.

När jag är med dej är livet så lätt.

Att se dig leka och skratta gör mig så glad.

Ännu en sida skrivs i vårt släktblad.

Lev dina drömmar så mycket du hinner.

Å spara alla minnen av det som du finner.

Tack för all glädje du ger mig,älskade Minou.

Kram

Carina